2009-01-12
Inser att det var längesedan jag skrev, tiden går så snabbt. Enda sen 2008-12-20 har jag haft en bra och regelbunden kontakt m min dotter. Har förstått att soc har sagt ifrån om att inte det ska pratas så mkt skit m dottern om mig och därför håller allt sig lugnt. Den 3:de var vi och hälsade på henne hela familjen. Syskonen blev mkt glada över att äntligen få träffa henne, dom har inte setts på 14 v.... Vi fikade först, hade gjort goa baguetter m tonfisksröra som hon gillar. Sen spelade barnen "Guitarr hero" och "Wii Sport" - att dom bara orkar ;-) Allt som allt blev det ännu ett bra möte och även om det var tufft att åka därifrån så var jag varm i hjärtat.
I fredag stod jag på soc i vanlig ordning för att få veta vad som sagt i avstämningsmötet - tror Ni mig när jag säger att återigen var kvinnan på soc sjuk och INGEN hade ringt återbud som vanligt!!!
Det har varit många spontana samtal m dottern om ingenting alls och allt där emellan. I dag ringde soc o bestämde träff i nästa vecka o även träff i v 5 om hennes framtid. På kvällen ringde dottern och berättade att psykologen var klar med sitt test - han misstänker utåtriktad ADHD... (En annan psykolog ska nu göra en "second opinion" för att det ska ställas utan tvivel.) Vilket iof inte kommer som en överraskning, jag misstänker att hon ärft det. Som sagt jag håller på sekretessen här, dock för Er som känner till mig/pappan så vet Ni vad jag menar.
Läs mer info på denna länk:
http://user.tninet.se/~fxg297r/nep_adhd_intro.htm
Jag har ju haft mina misstankar om ADHD länge men ingen har trott på mig, pappan har i det närmaste idiot-förklarat mig... Enda sedan hon var i 5-årsåldern har jag kämpat i motvind och nu känns det som om vinden äntligen har vänt. Nu återstår ju att se vad soc har för planer. Jag inser ju att hon inte kommer hem på ett tag... Jag och pappan skulle börja i samarbetssamtal men inget har hänt, innan vi har kommit igång o fått det att funka så är det stopp för hemgång? Det är tufft att ha henne på 30 mils avstånd, men samtidigt så funkar det så bra på stället att jag inte vill flytta henne. (Hon måste ha struktur i sitt liv och ska inte hålla på o flyttas för mkt.)
" God natt allesammans, sov gott. Mamma älskar Er och *dotterns namn* var rädd om Dig!"
Det har varit min sista tanke inför natten dom senaste åren, tanken har givit mig ro i själen och ibland har jag brustit ut i gråt av frustration o saknad efter min dotter....
I fredag stod jag på soc i vanlig ordning för att få veta vad som sagt i avstämningsmötet - tror Ni mig när jag säger att återigen var kvinnan på soc sjuk och INGEN hade ringt återbud som vanligt!!!
Det har varit många spontana samtal m dottern om ingenting alls och allt där emellan. I dag ringde soc o bestämde träff i nästa vecka o även träff i v 5 om hennes framtid. På kvällen ringde dottern och berättade att psykologen var klar med sitt test - han misstänker utåtriktad ADHD... (En annan psykolog ska nu göra en "second opinion" för att det ska ställas utan tvivel.) Vilket iof inte kommer som en överraskning, jag misstänker att hon ärft det. Som sagt jag håller på sekretessen här, dock för Er som känner till mig/pappan så vet Ni vad jag menar.
Läs mer info på denna länk:
http://user.tninet.se/~fxg297r/nep_adhd_intro.htm
Jag har ju haft mina misstankar om ADHD länge men ingen har trott på mig, pappan har i det närmaste idiot-förklarat mig... Enda sedan hon var i 5-årsåldern har jag kämpat i motvind och nu känns det som om vinden äntligen har vänt. Nu återstår ju att se vad soc har för planer. Jag inser ju att hon inte kommer hem på ett tag... Jag och pappan skulle börja i samarbetssamtal men inget har hänt, innan vi har kommit igång o fått det att funka så är det stopp för hemgång? Det är tufft att ha henne på 30 mils avstånd, men samtidigt så funkar det så bra på stället att jag inte vill flytta henne. (Hon måste ha struktur i sitt liv och ska inte hålla på o flyttas för mkt.)
" God natt allesammans, sov gott. Mamma älskar Er och *dotterns namn* var rädd om Dig!"
Det har varit min sista tanke inför natten dom senaste åren, tanken har givit mig ro i själen och ibland har jag brustit ut i gråt av frustration o saknad efter min dotter....
Kommentarer
Trackback
