2009-01-20
Vilken tuff dag det var igår...
Så blev det där mötet med socialen äntligen av, trots att man fått lite kött på benen ifrån personalen på LVU´t så blev det mkt tungt och många frågor som poppade upp. Nu är iallfall diagnosen klar, dottern har autism och kommer att omfattas utav LSS istället. Kopiera denna länk om Ni vill veta mer: http://user.tninet.se/~fxg297r/samhalle_lss.htm
Fortfarande har jag lite svårt att förstå att hon skulle vara autistisk - min uppfattning ligger mer åt adhd hållet. Nåväl dom är flera stycken som haft möjlighet att medverka i utredningen och man har även gjort tester på henne, dom är ju proffs så jag måste lita på dem. Igår var dottern rasande (läs ledsen) så hon ringde och skällde på mig, utan att för den saken vara arg på mig. Hon har suttit på samma stol i 15 v och en i personalen som då tydligen brukar "trissa" henne hade inte förstått att hon menade allvar med att det var hennes plats... Han tog hennes plats och hon flippade ut - här kom ett solklart exempel på autism, inte sant?
Så vad ska nu hända med mitt älskade barn? Vi ska inte hoppa händelserna i förväg, det är en lång resa kvar....
Utredningen är klart så det är snart dags att lämna LVU - inget är 100% klart. Tanken är iallafall att hon ska komma närmare hemmet, på någon form utav behandling för att sedan flyttas till en skola för likasinnade ungdommar.
Upplever det som att hon ska bo hemma och tillbringa dagarna på den här skolan, (vi har fått till oss ett namn men för att inte röja identiteter kan jag inte återge det här) det ska även finnas aktiviteter efter skolan som hon kan få göra. Hon har haft aktiviteter tidigare, så som simning och ridning. Det verkar som ridning var intressant att ta upp igen. Socialen kunde tydligen hjälpa till även med dessa aktiviteter. Skolan ligger en bra bit ifrån hemmet, skolskjuts finns - blev inte klar över det hela med det löser sig säker det också.
Något annat positivt är att pappan (åtminstone säger han det) verkar förstå sin egen inblandning/påverkan i det hela. Jag är ingen ond människa, även om han har gjort mig och dottern fruktansvärt illa genom åren, så önskar jag att han får/tar emot all den hjälp han behöver. Detta skulle vara så positivt för honom själv, dottern, vår relation och även i hans nya familj. Det finns folk i min omgivning som inte riktigt kan förstå att jag trots allt som varit ändå vill honom väl, men sådan är jag. Jag har varit mycket arg på honom för det han gjort där och då när saken skett, visst idag kan det kännas frustrerande också... så är det bara. Vi har blivit lovade hjälp i form av samarbetssamtal - detta för att kunna hålla samma profil, enas i våra beslut osv. Detta har inte fungerat tidigare, han har satt upp reglerna utan att ha ngn som helst dialog med mig... och så fungerar det inte här i livet. Jag är skeptisk till att det här kommer att fungera men är villig att ge det en chans. Hur det än är så har han en viss problematik och detta gör det lite svårare att få honom att förstå det sociala spelets regler, precis som dottern....
Nu har jag skrivit mkt och det känns faktiskt riktigt skönt - längre fram tänkte jag faktiskt be om hjälp ifrån en psykolog/terapeut för att själv komma vidare, att stärka mig själv inför dotterns hemkomst. Jag vill inte skynda på processen att få hem henne, det är bättre att allt blir bra - skynda långsamt. Kvinnan på socialen sa att det var tufft innan och det kommer att bli tuffare när hon väl är hemma igen *pust* - så nu får man väl ladda upp med tålamod mm
Ha det gott
Så blev det där mötet med socialen äntligen av, trots att man fått lite kött på benen ifrån personalen på LVU´t så blev det mkt tungt och många frågor som poppade upp. Nu är iallfall diagnosen klar, dottern har autism och kommer att omfattas utav LSS istället. Kopiera denna länk om Ni vill veta mer: http://user.tninet.se/~fxg297r/samhalle_lss.htm
Fortfarande har jag lite svårt att förstå att hon skulle vara autistisk - min uppfattning ligger mer åt adhd hållet. Nåväl dom är flera stycken som haft möjlighet att medverka i utredningen och man har även gjort tester på henne, dom är ju proffs så jag måste lita på dem. Igår var dottern rasande (läs ledsen) så hon ringde och skällde på mig, utan att för den saken vara arg på mig. Hon har suttit på samma stol i 15 v och en i personalen som då tydligen brukar "trissa" henne hade inte förstått att hon menade allvar med att det var hennes plats... Han tog hennes plats och hon flippade ut - här kom ett solklart exempel på autism, inte sant?
Så vad ska nu hända med mitt älskade barn? Vi ska inte hoppa händelserna i förväg, det är en lång resa kvar....
Utredningen är klart så det är snart dags att lämna LVU - inget är 100% klart. Tanken är iallafall att hon ska komma närmare hemmet, på någon form utav behandling för att sedan flyttas till en skola för likasinnade ungdommar.
Upplever det som att hon ska bo hemma och tillbringa dagarna på den här skolan, (vi har fått till oss ett namn men för att inte röja identiteter kan jag inte återge det här) det ska även finnas aktiviteter efter skolan som hon kan få göra. Hon har haft aktiviteter tidigare, så som simning och ridning. Det verkar som ridning var intressant att ta upp igen. Socialen kunde tydligen hjälpa till även med dessa aktiviteter. Skolan ligger en bra bit ifrån hemmet, skolskjuts finns - blev inte klar över det hela med det löser sig säker det också.
Något annat positivt är att pappan (åtminstone säger han det) verkar förstå sin egen inblandning/påverkan i det hela. Jag är ingen ond människa, även om han har gjort mig och dottern fruktansvärt illa genom åren, så önskar jag att han får/tar emot all den hjälp han behöver. Detta skulle vara så positivt för honom själv, dottern, vår relation och även i hans nya familj. Det finns folk i min omgivning som inte riktigt kan förstå att jag trots allt som varit ändå vill honom väl, men sådan är jag. Jag har varit mycket arg på honom för det han gjort där och då när saken skett, visst idag kan det kännas frustrerande också... så är det bara. Vi har blivit lovade hjälp i form av samarbetssamtal - detta för att kunna hålla samma profil, enas i våra beslut osv. Detta har inte fungerat tidigare, han har satt upp reglerna utan att ha ngn som helst dialog med mig... och så fungerar det inte här i livet. Jag är skeptisk till att det här kommer att fungera men är villig att ge det en chans. Hur det än är så har han en viss problematik och detta gör det lite svårare att få honom att förstå det sociala spelets regler, precis som dottern....
Nu har jag skrivit mkt och det känns faktiskt riktigt skönt - längre fram tänkte jag faktiskt be om hjälp ifrån en psykolog/terapeut för att själv komma vidare, att stärka mig själv inför dotterns hemkomst. Jag vill inte skynda på processen att få hem henne, det är bättre att allt blir bra - skynda långsamt. Kvinnan på socialen sa att det var tufft innan och det kommer att bli tuffare när hon väl är hemma igen *pust* - så nu får man väl ladda upp med tålamod mm
Ha det gott
Kommentarer
Trackback
