2009-01-20
Vilken tuff dag det var igår...
Så blev det där mötet med socialen äntligen av, trots att man fått lite kött på benen ifrån personalen på LVU´t så blev det mkt tungt och många frågor som poppade upp. Nu är iallfall diagnosen klar, dottern har autism och kommer att omfattas utav LSS istället. Kopiera denna länk om Ni vill veta mer: http://user.tninet.se/~fxg297r/samhalle_lss.htm
Fortfarande har jag lite svårt att förstå att hon skulle vara autistisk - min uppfattning ligger mer åt adhd hållet. Nåväl dom är flera stycken som haft möjlighet att medverka i utredningen och man har även gjort tester på henne, dom är ju proffs så jag måste lita på dem. Igår var dottern rasande (läs ledsen) så hon ringde och skällde på mig, utan att för den saken vara arg på mig. Hon har suttit på samma stol i 15 v och en i personalen som då tydligen brukar "trissa" henne hade inte förstått att hon menade allvar med att det var hennes plats... Han tog hennes plats och hon flippade ut - här kom ett solklart exempel på autism, inte sant?
Så vad ska nu hända med mitt älskade barn? Vi ska inte hoppa händelserna i förväg, det är en lång resa kvar....
Utredningen är klart så det är snart dags att lämna LVU - inget är 100% klart. Tanken är iallafall att hon ska komma närmare hemmet, på någon form utav behandling för att sedan flyttas till en skola för likasinnade ungdommar.
Upplever det som att hon ska bo hemma och tillbringa dagarna på den här skolan, (vi har fått till oss ett namn men för att inte röja identiteter kan jag inte återge det här) det ska även finnas aktiviteter efter skolan som hon kan få göra. Hon har haft aktiviteter tidigare, så som simning och ridning. Det verkar som ridning var intressant att ta upp igen. Socialen kunde tydligen hjälpa till även med dessa aktiviteter. Skolan ligger en bra bit ifrån hemmet, skolskjuts finns - blev inte klar över det hela med det löser sig säker det också.
Något annat positivt är att pappan (åtminstone säger han det) verkar förstå sin egen inblandning/påverkan i det hela. Jag är ingen ond människa, även om han har gjort mig och dottern fruktansvärt illa genom åren, så önskar jag att han får/tar emot all den hjälp han behöver. Detta skulle vara så positivt för honom själv, dottern, vår relation och även i hans nya familj. Det finns folk i min omgivning som inte riktigt kan förstå att jag trots allt som varit ändå vill honom väl, men sådan är jag. Jag har varit mycket arg på honom för det han gjort där och då när saken skett, visst idag kan det kännas frustrerande också... så är det bara. Vi har blivit lovade hjälp i form av samarbetssamtal - detta för att kunna hålla samma profil, enas i våra beslut osv. Detta har inte fungerat tidigare, han har satt upp reglerna utan att ha ngn som helst dialog med mig... och så fungerar det inte här i livet. Jag är skeptisk till att det här kommer att fungera men är villig att ge det en chans. Hur det än är så har han en viss problematik och detta gör det lite svårare att få honom att förstå det sociala spelets regler, precis som dottern....
Nu har jag skrivit mkt och det känns faktiskt riktigt skönt - längre fram tänkte jag faktiskt be om hjälp ifrån en psykolog/terapeut för att själv komma vidare, att stärka mig själv inför dotterns hemkomst. Jag vill inte skynda på processen att få hem henne, det är bättre att allt blir bra - skynda långsamt. Kvinnan på socialen sa att det var tufft innan och det kommer att bli tuffare när hon väl är hemma igen *pust* - så nu får man väl ladda upp med tålamod mm
Ha det gott
Så blev det där mötet med socialen äntligen av, trots att man fått lite kött på benen ifrån personalen på LVU´t så blev det mkt tungt och många frågor som poppade upp. Nu är iallfall diagnosen klar, dottern har autism och kommer att omfattas utav LSS istället. Kopiera denna länk om Ni vill veta mer: http://user.tninet.se/~fxg297r/samhalle_lss.htm
Fortfarande har jag lite svårt att förstå att hon skulle vara autistisk - min uppfattning ligger mer åt adhd hållet. Nåväl dom är flera stycken som haft möjlighet att medverka i utredningen och man har även gjort tester på henne, dom är ju proffs så jag måste lita på dem. Igår var dottern rasande (läs ledsen) så hon ringde och skällde på mig, utan att för den saken vara arg på mig. Hon har suttit på samma stol i 15 v och en i personalen som då tydligen brukar "trissa" henne hade inte förstått att hon menade allvar med att det var hennes plats... Han tog hennes plats och hon flippade ut - här kom ett solklart exempel på autism, inte sant?
Så vad ska nu hända med mitt älskade barn? Vi ska inte hoppa händelserna i förväg, det är en lång resa kvar....
Utredningen är klart så det är snart dags att lämna LVU - inget är 100% klart. Tanken är iallafall att hon ska komma närmare hemmet, på någon form utav behandling för att sedan flyttas till en skola för likasinnade ungdommar.
Upplever det som att hon ska bo hemma och tillbringa dagarna på den här skolan, (vi har fått till oss ett namn men för att inte röja identiteter kan jag inte återge det här) det ska även finnas aktiviteter efter skolan som hon kan få göra. Hon har haft aktiviteter tidigare, så som simning och ridning. Det verkar som ridning var intressant att ta upp igen. Socialen kunde tydligen hjälpa till även med dessa aktiviteter. Skolan ligger en bra bit ifrån hemmet, skolskjuts finns - blev inte klar över det hela med det löser sig säker det också.
Något annat positivt är att pappan (åtminstone säger han det) verkar förstå sin egen inblandning/påverkan i det hela. Jag är ingen ond människa, även om han har gjort mig och dottern fruktansvärt illa genom åren, så önskar jag att han får/tar emot all den hjälp han behöver. Detta skulle vara så positivt för honom själv, dottern, vår relation och även i hans nya familj. Det finns folk i min omgivning som inte riktigt kan förstå att jag trots allt som varit ändå vill honom väl, men sådan är jag. Jag har varit mycket arg på honom för det han gjort där och då när saken skett, visst idag kan det kännas frustrerande också... så är det bara. Vi har blivit lovade hjälp i form av samarbetssamtal - detta för att kunna hålla samma profil, enas i våra beslut osv. Detta har inte fungerat tidigare, han har satt upp reglerna utan att ha ngn som helst dialog med mig... och så fungerar det inte här i livet. Jag är skeptisk till att det här kommer att fungera men är villig att ge det en chans. Hur det än är så har han en viss problematik och detta gör det lite svårare att få honom att förstå det sociala spelets regler, precis som dottern....
Nu har jag skrivit mkt och det känns faktiskt riktigt skönt - längre fram tänkte jag faktiskt be om hjälp ifrån en psykolog/terapeut för att själv komma vidare, att stärka mig själv inför dotterns hemkomst. Jag vill inte skynda på processen att få hem henne, det är bättre att allt blir bra - skynda långsamt. Kvinnan på socialen sa att det var tufft innan och det kommer att bli tuffare när hon väl är hemma igen *pust* - så nu får man väl ladda upp med tålamod mm
Ha det gott
2009-01-16
Frustrerande.... bara förnamnet!
I måndags ringde min kära dotter och informerade om att testerna/utredningen var klar - första bedömningen visar att hon lider utav utåtriktad ADHD. Jag som är nyfiken söker ju information, vilket jag gjort tidigt i det här skedet... hittade info om just ADHD och tyckte att det fanns likheter med hennes beteende... Hon skulle träffa en ny psykolog för att få en andra bedömning under veckan. Denna psykolog ringde mig idag, dels för att "intervjua" mig om hennes liv, dels för att återkomma efter en stund och informera vad han kommit fram till. Nu heter det en släng av ADHD och autism - ngn annan som börjar tänka på "Rainman"? Kan tilläggas att sådan är hon inte, psykologen säger att det finns flera typer av autism... så nu får jag söka info om detta för att förstå bättre. Kontentan blir ju att hon inte kan komma tbx till sin vanliga skola, för hon behöver struktur och tydliga regler - både hemma o i skolan. Saknar henne olidligt mkt och nu känns det som att hon aldrig kommer hem igen... Kan Ni förstå att det känns som att jag förlorat mitt barn.
I måndags ringde min kära dotter och informerade om att testerna/utredningen var klar - första bedömningen visar att hon lider utav utåtriktad ADHD. Jag som är nyfiken söker ju information, vilket jag gjort tidigt i det här skedet... hittade info om just ADHD och tyckte att det fanns likheter med hennes beteende... Hon skulle träffa en ny psykolog för att få en andra bedömning under veckan. Denna psykolog ringde mig idag, dels för att "intervjua" mig om hennes liv, dels för att återkomma efter en stund och informera vad han kommit fram till. Nu heter det en släng av ADHD och autism - ngn annan som börjar tänka på "Rainman"? Kan tilläggas att sådan är hon inte, psykologen säger att det finns flera typer av autism... så nu får jag söka info om detta för att förstå bättre. Kontentan blir ju att hon inte kan komma tbx till sin vanliga skola, för hon behöver struktur och tydliga regler - både hemma o i skolan. Saknar henne olidligt mkt och nu känns det som att hon aldrig kommer hem igen... Kan Ni förstå att det känns som att jag förlorat mitt barn.
2009-01-12
Inser att det var längesedan jag skrev, tiden går så snabbt. Enda sen 2008-12-20 har jag haft en bra och regelbunden kontakt m min dotter. Har förstått att soc har sagt ifrån om att inte det ska pratas så mkt skit m dottern om mig och därför håller allt sig lugnt. Den 3:de var vi och hälsade på henne hela familjen. Syskonen blev mkt glada över att äntligen få träffa henne, dom har inte setts på 14 v.... Vi fikade först, hade gjort goa baguetter m tonfisksröra som hon gillar. Sen spelade barnen "Guitarr hero" och "Wii Sport" - att dom bara orkar ;-) Allt som allt blev det ännu ett bra möte och även om det var tufft att åka därifrån så var jag varm i hjärtat.
I fredag stod jag på soc i vanlig ordning för att få veta vad som sagt i avstämningsmötet - tror Ni mig när jag säger att återigen var kvinnan på soc sjuk och INGEN hade ringt återbud som vanligt!!!
Det har varit många spontana samtal m dottern om ingenting alls och allt där emellan. I dag ringde soc o bestämde träff i nästa vecka o även träff i v 5 om hennes framtid. På kvällen ringde dottern och berättade att psykologen var klar med sitt test - han misstänker utåtriktad ADHD... (En annan psykolog ska nu göra en "second opinion" för att det ska ställas utan tvivel.) Vilket iof inte kommer som en överraskning, jag misstänker att hon ärft det. Som sagt jag håller på sekretessen här, dock för Er som känner till mig/pappan så vet Ni vad jag menar.
Läs mer info på denna länk:
http://user.tninet.se/~fxg297r/nep_adhd_intro.htm
Jag har ju haft mina misstankar om ADHD länge men ingen har trott på mig, pappan har i det närmaste idiot-förklarat mig... Enda sedan hon var i 5-årsåldern har jag kämpat i motvind och nu känns det som om vinden äntligen har vänt. Nu återstår ju att se vad soc har för planer. Jag inser ju att hon inte kommer hem på ett tag... Jag och pappan skulle börja i samarbetssamtal men inget har hänt, innan vi har kommit igång o fått det att funka så är det stopp för hemgång? Det är tufft att ha henne på 30 mils avstånd, men samtidigt så funkar det så bra på stället att jag inte vill flytta henne. (Hon måste ha struktur i sitt liv och ska inte hålla på o flyttas för mkt.)
" God natt allesammans, sov gott. Mamma älskar Er och *dotterns namn* var rädd om Dig!"
Det har varit min sista tanke inför natten dom senaste åren, tanken har givit mig ro i själen och ibland har jag brustit ut i gråt av frustration o saknad efter min dotter....
I fredag stod jag på soc i vanlig ordning för att få veta vad som sagt i avstämningsmötet - tror Ni mig när jag säger att återigen var kvinnan på soc sjuk och INGEN hade ringt återbud som vanligt!!!
Det har varit många spontana samtal m dottern om ingenting alls och allt där emellan. I dag ringde soc o bestämde träff i nästa vecka o även träff i v 5 om hennes framtid. På kvällen ringde dottern och berättade att psykologen var klar med sitt test - han misstänker utåtriktad ADHD... (En annan psykolog ska nu göra en "second opinion" för att det ska ställas utan tvivel.) Vilket iof inte kommer som en överraskning, jag misstänker att hon ärft det. Som sagt jag håller på sekretessen här, dock för Er som känner till mig/pappan så vet Ni vad jag menar.
Läs mer info på denna länk:
http://user.tninet.se/~fxg297r/nep_adhd_intro.htm
Jag har ju haft mina misstankar om ADHD länge men ingen har trott på mig, pappan har i det närmaste idiot-förklarat mig... Enda sedan hon var i 5-årsåldern har jag kämpat i motvind och nu känns det som om vinden äntligen har vänt. Nu återstår ju att se vad soc har för planer. Jag inser ju att hon inte kommer hem på ett tag... Jag och pappan skulle börja i samarbetssamtal men inget har hänt, innan vi har kommit igång o fått det att funka så är det stopp för hemgång? Det är tufft att ha henne på 30 mils avstånd, men samtidigt så funkar det så bra på stället att jag inte vill flytta henne. (Hon måste ha struktur i sitt liv och ska inte hålla på o flyttas för mkt.)
" God natt allesammans, sov gott. Mamma älskar Er och *dotterns namn* var rädd om Dig!"
Det har varit min sista tanke inför natten dom senaste åren, tanken har givit mig ro i själen och ibland har jag brustit ut i gråt av frustration o saknad efter min dotter....